Gränsen är hårfin, mitt i allt finns någon som bär samma oro som jag har gjort. Man tror inte det när man befinner sig mitt i det jobbiga, man känner sig alltid så ensam. Men hur kan man begära att någon annan ska kunna känna det jag gör. Jag begär inte det heller, bara förståelse för min känsla. Jag älskar mina fyrfota vänner. Att möta andra som befinner sig i samma situation kan ge styrka. Jag måste ge IF en eloge, så underbara människor som jag har haft kontakt med den här veckan. Jag har inte haft problem utan bara en vanlig kontakt om kvitton som faxats. Det har dom löst på en gång, sen har dom velat prata om lilla Norpan och om dom haft en egen buse som ställt till det. Dom har varit så mysiga, men det va inte det jag skulle skriva om. När vi kom ut i väntrummet var vi självklart överlyckliga, det satt två tjejer med varsin hund i soffan o väntade. Norpan som vanligtvis är en ettrig lite rackare när han ser andra hundar va helt lugn. Vi satt ner honom på golvet o han ville fram till den andra hunden så vi provade. Det var en tik som inte alls mådde bra, hade nyss kommit hem efter flera dagar på sjukhuset. Men natten hade varit jättejobbig för henne. Hon kom fram till Noppe o la tassen på hans huvud och han stog helt still. Gick närmare henne o ville busa, dom nosade o hon la åter tassen på hans huvud. Sen la hon sin nos mot honom, så stog dom en liten stund. Det som förvånar mig va Norpans lugn, han bara stog still o lät henne göra vad hon ville. Jag undrar va dom sa till varandra, Norpan har ALDRIG gjort så. Han blir som en tiger i vanliga fall. När vi gjort klart o skulle åka så hade dom fått komma in. Det visade sig vara mamman som var med som sällskap. Hon berättade att hunden var jättesjuk o att hon inte visste hur det skulle sluta. Men att dottern bestämt att hennes älskling inte skulle behöva lida om hjälp inte fanns. Hur det slutade har jag ingen aning om, men kan inte sluta fundera på om Norpan förstog eller att dom på nåt sätt kommuniserade. Kanske han gav henne styrkan att kämpa. Vad vet jag, men så har han aldrig någon gång gjort. Där har vi skillnaden mellan glädje o sorg, jag önskar innerligt att hon kunde ta sin hund med hem i glädje.
Om inte så tvingades hon ta ett mycket svårt beslut, men då gjorde hon det för att hon älskade sin kompis och unnade henne vilan. Jag tänker på dom.
