Inte helt sant förresten, vi såg massor när vi for från Stockholm. Men den första i vårt land i alla fall. Känns som ett riktigt vårtecken, lyste som en liten sol. I dag har jag städat, känns som jag gör det hela tiden. Men det är en galet jobbig tid nu, bara lera o lera. Finns inte en chans att prommisen kan tas här, vi prövade ju förra veckan. Slutade med att alla fick sig ett bad, så orkar man inte hålla på varenda dag. Så i dag lastade jag in hela högen i bilen o mötte upp mannen efter jobbet. Vi gick upp till Edsken, så skönt att gå på torr mark. Lite snöfläckar här o där, den enda som hade svarta tassar o hamnade i duschen va Norpan (vem annars lyckas som han ? ). Han var riktigt skitig fast han gått samma väg som vi andra, hur han nu lyckats med det. Jag vet inte vad som flygit i honom, han är värre än värst just nu. Nu är det nåt hela tiden, vi hittar honom på dom mest konstiga ställen. Oftast tuggande på nåt som inte alls är ämnat för honom. Rolf inte ett dugg bättre, mannen lämnade köksbordet efter middan. Jag hade gjort hans matlåda färdig, och höll på att plocka in i diskmaskinen. När jag vände mig mot bordet igen såg jag hur en köttbit o en svart liten varelse försvann ner från stolen. Norpan satt på andra sidan o tittade på, han hade upptäckt att det stod en påse hundgodis i skänken o klurade på hur han skulle nå till den. Vi får väl se hur han löser det.
Har nyss pratat med min bror, han kämpar på o har nåt gott att säga om alla. Själv mår jag inte så bra efter det samtalet, tankarna snurrar. Om han ändå bott närmare mig, då hade jag kunnat träffa honom oftare. Ja livet är inte alltid rättvist må jag säga. Jag kan inte sätta ord på den här röran. Jag kan bara hoppas att det ska lätta för honom, och att han kan få börja leva igen. Det hoppas o önskar jag . Nu lite kaffe o titta tv, kanske skingrar tankarna lite. Ta hand om varandra, livet kan förändras på ett ögonblick. Kram.
