
Eller, det blev väl nästan bra. Eller, jag vet inte vad jag menar, egentligen... Jag gjorde som jag tänkte, städade o tvättade fönster i sovrummet. Det blidde så fint o jag är så nöjd. Där vart det stopp. Den förbannade värken satt in med full kraft. Däckade som en, ja inte vet jag. Allt rann av mej som en vårflod i full strid. Aj, aj. Jag har ju kännt mej så bra ett tag nu, så det kändes som en total katastrof när det drog igång. Mannen hoppar på tåget och tar hand om allt med hundarna. Jag faller ihop som en hög på soffan, och där blir jag kvar hela kvällen. Tack mannen, älskar dej. Nu är jag uppstigen, beredd att börja en ny dag. Om än i ett lugnare tempo. Inte lika ont, men värken ligger o lurar. Stel som en jävla pinne. Fula ord tyvärr, men humöret i bott. Ska ta en varm o skön dusch nu, då vaknar nog livsandarna igen och jag kan se fram emot en fin dag med tillförsikt. Men som sagt, i ett något lugnare tempo o några inte göra ont mer piller. Det blir nog bra ändå. Nu går jag.