Ja hur det nu är så har jag skippat bloggen länge nu. Om det vore så att jag skulle tjäna mitt levebröd på densamme så hade jag svultit ihjäl vid det här laget. Men jag har inte haft nån som helst lust sen jag tog det andra blodprovet på Norpan. Då hade det gått upp rejält o mina dagar blev mycket grå.Jag har hela tiden tänkt på det, kollat på honom men inte för mitt liv kunna sett att han mått det minsta dåligt.Han har kört full speed alla dagar, nåt som jag tyckt varit lite konstigt. Han skulle ju tydligen må dåligt, lite i alla fall men nej. Nå väl i dag hade vi tid bokad i Falun för nya prover och ett ultra. Jag behöver inte förklarar min oro närmare, men natten till idag va inte kul. Snön har vräkt ner o självklart minimal snöröjning. Men mannen följde så klart med o styrde så att jag slapp. Hur kul är det på en skala att servera frukosten till alla utom en, han såg dom inte men hörde självklart hur dom slafsade i sig. Han levde en liten rövare på rummet men va hjälpte det, tom mage beställd av doktorn. Jag har åkt mellan hemmet o Falun massa gånger men tror icke vägen varit så lång nån gång. Men fram kom vi i tid och Ros-Marie hämtade in oss för sticket. Inte ett ljud sa han den här gången, bara stog o tittade när blodet rann. Massa rör oxå sen vidare in för ultrat, nu ballade jag ur så mannen följde killen. Tog inte så lång tid men kändes ändå som en evighet. Efter en stund kom Ros-Marie och hon såg så glad ut. Allt såg kanon ut på ultrat o levervärdet va nästan normalt. Känslan går inte att beskriva med ord, lilla killen håller på att bli frisk igen. En något försenad frukost beställdes fram av Rose-Marie med orden ge honom mat nu. Jag tror hon var lika glad som vi, en blöt puss bjöd Norpan henne på när hon kramade om honom. Om en månad ska vi tillbaka för nytt blodprov, hoppas att det blir det sista. Så nu får vi tillbaka vardagen igen, det är bara såååå skönt när allt bara lunkar på. Men vi gnäller ju då oxå. Massa massa snö ute, men vem bryr sig en dag som denna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar