Är vi alla lika, eller....

Visst har vi väl alla dagar när allt känns bara skit. Håret är åt helvetet man känner sig tjock o ful. Humöret i bott ja precis allt är fel. Man hamnar i nåt sorts vacum, och har inte ens ork att kravla sig upp. Minsta lilla känns som en omöjlighet att genomföra. Där är jag nu. Jag har absolut ingenting att vara missnöjd över. Men ändå gör jag så här mot mig själv. Jag är inte lessen precis, men bara så booring. Vädret är kasst grått o trist. Inte många grader men kulet ändå. Många saker jag vill göra men får inte ändan ur vagnen går bara o kurar i min självömkan. Kanske det inte är så illa i alla fall. Jag skyller på att vintern känns som evighet, vill aldrig ta slut. Längtar efter sol, blå himmel ,ljumma vindar, fika på altanen, grilla, umgås med finaste, träffa vänner......

Hej nu är jag tillbaka, har deppat en stund men nu känns det bra igen. Men visst kan det bli så här ibland, eller. Men vi glömmer oftast bort att vi fortfarande är värdefulla. Vi har många runt oss som vi älskar och som älskar oss tillbaka. Våren o sommaren kommer tillbaka, men vintern o skitvädret är ju också en del i kretsloppet. Det går ju bara runt och så ska det också göra. Vi duger som vi är heter det ju också, så nu bestämmer vi så. Vi duger som vi är, och alla är vackra oavsett om frisyren är åt helvete eller några extra kilon har lagt sig till vila. Sånt går ju att ändra på om det känns så viktigt. Men att leva här o nu och vara förnöjsam o glad för det man har verkar kunna glömmas ibland. Mitt minne har vaknat jag vet att jag är älskad, jag har ett bra liv och det är jag tacksam för nu. Jag är förnöjsam och vet om att jag är värdefull. Glöm aldrig det ni heller. Nu ska jag göra köttfärssås. Kramizzzzzz

ps: mitt nytagna foto till kk. ds