Fantasin fick fritt spelrum.......

Idag funderade jag lite när jag åkte hem från affären. Bra eller dåligt, fan vet. Jag hade som sagt varit till Hofors o tankat kopilsner. Nu har dom ju sänkt hastigheten till 80 km och satt upp fartkameror. Jag är en slarver, kör nästan alltid för fort. Inget jag är stolt över, det är bara så. (Skitdålig ursäkt) Nåväl, jag bestämde mig för att jag skulle vara laglydig idag då. Farthållaren är ju till för att användas, så jag kopplade in den. Skit, jag tyckte att det gick såååå sakta, men som sagt jag följde lagen. Bra så. På hemvägen gjorde jag samma sak, men vad händer då. Jo i tröttbacken dundrade lastbilarna om mig (har dom en annan lag?) det va inte bara en. Vi var fler bilar som tydligen va i vägen för dom. Det vart så jävla rörigt ett tag, bara en massa bilar som jag såg bromslysen i ett kör på. Dom var förmodligen också ute efter att följa lagen, va det så här det va meningen att det skulle bli. En massa tradare som ligger på omkörning hela tiden, eller????? Då är vi illa ute, alla vi som vill följa lagen.hm...he he. Ja vi får se hur det blir, det kändes inte bra idag i alla fall. Men jag följde lagen. Det hade börjat skymma när jag kom hem, mannen pysslar med lilla huset. Så jag tog snabbt 4 troll för en långprommis. Jag gick över åkern ut på Bergvägen som va torr o fin så jag bestämde mig för att ta den. Gick o filosoferade, kände mig helt ensam så när som på trollen. Plötsligt kände jag mig inte ensam längre, så jag vände mig om. Då kommer det en man med joggingkläder i tyckte jag rask takt. Där gick jag igång. Fick en så otroligt obehaglig känsla. Skyndade på stegen, tyckte han gjorde lika. Kände i fickan efter mobilen, måste ringa mannen. Tankarna for runt i huvve, kände paniken komma. Vid Petterson stannade jag o tänkte att jag släpper förbi honom, jag kan ju kanske skrika om han gör nåt. Jag kan inte beskriva känslan, men jag var livrädd. Hejsan sa han när han kom fram till mig,är det inte trassligt att gå med så många hundar samtidigt sa han o skrattade. Fatta, jag kunde inte säga nåt på flera sek. När jag hade svalt ner hjärtat o fått tillbaka talet så sa jag.... närå det går hur bra som helst. Han slog följe med mig, det tog en liten stund innan jag slappnade av men då berättade jag för honom. Jaha det var därför du såg så rädd ut sa han. Men jag lovar,,,,, jag är jättesnäll. Sen hade vi sällskap ända till postlådorna. Vi bor i samma lilla by fast inte så nära, och jag va vettskrämd för honom. Men vi pratade om det och han förstod mig, så orolig har vår värld blivit att man ser spöken mitt på ljusan dag. Summa summarun av detta, jag har blivit en fegis som dessutom är nåt jag aldrig varit. MÖRKRÄDD: Hur kul är det när man bor i skogen?